Rättsfall och beslut

ARN 2023-00686 (utökad sammansättning) – Banken har inte kunnat visa att en konsument (K) varit särskilt klandervärd efter att hon höjt betalgränsen på Swish och signerat nedladdning av ett nytt BankID.

K blev uppringd av en bedragare som påstod sig ringa från banken. Bedragaren sa att K var utsatt för ett bedrägeriförsök och kopplade K vidare till en annan person som skulle hjälpa till med att hindra transaktionen. K signerade med sitt BankID nedladdningen av ett nytt BankID, som bedragaren sen använde för att genomföra transaktionen. I samband med detta fick K ett meddelande som uppmanade henne att aldrig ladda ned ett BankID på uppmaning av banken eller någon annan, oavsett orsak. Innan transaktionen höjde K även betalgränsen för Swish.

K yrkade ersättning från banken för det belopp hon förlorade till följd av bedrägeriet. Banken motsatte sig kravet och menade att K varit särskilt klandervärd. Som grund för påståendet skrev banken att K hade gett en obehörig person tillgång till sina personliga behörighetsfunktioner och att hon samtidigt hade anledning att misstänka att det förelåg en betydande eller närliggande risk för att hennes handlande kunde medföra en förlust.

ARN redogjorde för att banken har bevisbördan för att K varit grovt oaktsam eller särskilt klandervärd. ARN ansåg att det visserligen kan tyckas svårt att förena nedladdningen av ett nytt BankID och höjningen av betalgränsen för Swish med att k trodde att banken skulle hjälpa henne att hindra ett bedrägeriförsök. Däremot är det inte heller otänkbart att man i den situation som K befann sig i inte fäster någon avgörande vikt vid enskildheter som man i andra situationer kanske beaktar. ARN bedömde att det inte lagts fram tillräcklig bevisning för att K var medveten om att hon gav en obehörig person tillgång till sitt BankID eller att hon på någon annan grund insåg att det fanns en risk för obehöriga transaktioner. Slutsatsen blev därför att K inte ansågs ha agerat särskilt klandervärt.

Beslut: Nämnden rekommenderade att banken skulle ersätta K för det yrkade beloppet med avdrag för 12 000 kr.

Högsta domstolen har i juni 2022 avgjort ett fall där ARN tidigare ansett att konsumenten varit särskilt klandervärd. HD ansåg dock att konsumenten inte varit särskilt klandervärd vilket kommer innebära att praxis i ARN kommer påverkas. På grund av det redovisar vi endast HD-domen för närvarande. Texten är direkt taget från HD:s webbsida. 

Högsta domstolen Mål: T 4623-21 - Inte särskilt klandervärt att lämna ut koder från bankdosa över telefon till bedragare.

En konsument som till följd av ett bedrägeri hade lämnat ut koden till sitt BankID och svarskoder från sin bankdosa agerade grovt vårdslöst men inte särskilt klandervärt. Konsumenten ska därför inte svara för mer än 12 000 kr av de transaktioner som genomförts.
I augusti 2018 utsattes en konsument för ett bedrägeri när han blev uppringd av en bedragare som uppgav att han ringde från en banks säkerhetsavdelning. Vid de två samtalen den dagen lyckades bedragaren få konsumenten att lämna ut koden till sitt BankID och svarskoder från sin bankdosa.

Om en obehörig transaktion har genomförts är huvudregeln att kontohavarens betaltjänstleverantör ska återställa kontot till den ställning som det skulle ha haft om transaktionen inte hade genomförts. Har transaktionen kunnat genomföras för att kontohavaren inte skyddat sin personliga behörighetsfunktion (BankID eller liknande) ansvarar kontohavaren för högst 400 kr. Har agerandet varit grovt vårdslöst är ansvaret begränsat till 12 000 kr. Konsumenten ansvarar för hela beloppet endast när konsumenten har handlat särskilt klandervärt.

Enligt Högsta domstolen blev konsumenten utsatt för ett förslaget bedrägeri. Han uppvisade en betydande vårdslöshet genom att lämna ut koderna. Det kunde emellertid inte anses bevisat att han i samband med de båda samtalen avsiktligen lämnade ut koderna till en obehörig person. Inte heller var det bevisat att konsumenten agerade som han gjorde med insikt om att det fanns en risk för de obehöriga transaktioner som kom att utföras. Det var därför inte fråga om ett sådant agerande som krävs för att en konsument ska anses ha handlat särskilt klandervärt.

ARN 2022-04140 (Utökad sammansättning) – Konsumenten (K) har, på grund av sitt hälsotillstånd, inte ansetts varit särskilt klandervärd när han lämnat över personliga behörighetsfunktioner till en obehörig person.

K blev uppringd av en bedragare som uppgav sig för att ringa från en teleoperatör. Bedragaren uppmanade K att lämna ut svarskoder från sin bankdosa och legitimera sig med sitt bank-idför att lösa ett problem med en faktura. Bedragaren gjorde sedan utbetalningar från K:s konto samt ansökte om ett lån i K:s namn.

K yrkade ersättning från bankens för det belopp han förlorade till följd av bedrägeriet. Banken motsatte sig kravet och påstod att K varit grovt oaktsam och särskilt klandervärd. Som grund för det påståendet skrev banken att K använt sin bankdosa och lämnat ut svarskoder från den vid upprepade tillfällen så att bedragaren kunnat skapa ett nytt bank-id och med detta nya bank-id signera de obehöriga transaktionerna.

ARN anförde att banken har bevisbördan för att K varit grovt oaktsam eller särskilt klandervärd. ARN skrev vidare att banken visat att K inte hade skyddat de personliga behörighetsfunktionerna och att han varit grovt oaktsam i sitt agerande, eftersom han avvikit från den aktsamhet som kunde krävas av honom. ARN anförde även att K haft anledning att misstänka att det förelåg en betydande eller närliggande risk för att hans handlande kunde medföra en förlust, när han lämnade över personliga behörighetsfunktioner till en obehörig person. Däremot anförde ARN att det inte kunde krävas att K skulle ha insett hur påtaglig faran för missbruk var, på grund av hans hälsotillstånd. Banken hade därmed inte visat att K varit särskilt klandervärd. 

Beslut: Nämnden rekommenderade banken skulle ersätta K för det yrkade beloppet med avdrag för 12 000 kronor. 

ARN 2021-12666 (Utökad sammansättning) – Banken har inte kunnat visa att konsumenten (K) varit särskilt klandervärd när hon lämnat ut svarskoder till någon hon trodde ringde från banken.

K blev uppringd av en bedragare som påstod sig ringa från banken. Bedragaren sa att K behövde använda sin bankdosa och överlämna svarskoder för att förhindra obehöriga uttag från K:s konto. Bedragaren hade sedan gjort stora överföringar från K:s konto.

K yrkade ersättning från banken för det belopp hon förlorade till följd av bedrägeriet och anförde att banken borde ha kontrollerat överföringen på grund av att den översteg beloppsgränsen på kontot. Banken motsatte sig kravet och påstod att K agerat grovt oaktsamt och särskilt klandervärt. Som grund för det påståendet menade banken att K brutit mot bankens allmänna villkor när hon lämnat ut sammanlagt tre svarskoder från sin personliga säkerhetsdosa. Banken skrev att de kunde se att säkerhetsdosan hade använts för att genomföra de obehöriga transaktionerna och att K hela tiden hade haft säkerhetsdosan i sitt förvar.

ARN anförde att banken har bevisbördan för att K varit grovt oaktsam eller särskilt klandervärd. ARN anförde vidare att banken visat att K inte hade skyddat de personliga behörighetsfunktionerna och att hon varit grovt oaktsam när hon lämnat ut svarskoderna, eftersom hon avvikit från den aktsamhet som kunde krävas av henne. Däremot ansåg inte ARN att banken visat att K varit likgiltig inför risken för obehöriga transaktioner och därmed skulle K inte anses som särskilt klandervärd.

Beslut: Nämnde rekommenderade banken skulle ersätta K för det yrkade beloppet med avdrag för 12 000 kronor. 

ARN 2024-02479 (utökad sammansättning) – Vid kreditköp har en konsument rätt att rikta krav även mot kreditvigaren. Detta gäller även när konsumenten har ångrat köpet.

En konsument (K) hade beställt två klänningar på internet och betalat med faktura. Hon meddelade säljaren samma dag som hon mottog klänningarna att hon ville häva köpet. Kreditgivaren pausade fakturan under en tid, men bestämde sig sedan för att den skulle betalas. K betalade fakturan men begärde att kreditgivaren skulle återbetala det belopp som hon betalat.

Vid kreditköp får köparen framställa samma invändningar mot kreditgivarens krav på betalning som han eller hon kan göra mot säljaren. Dessutom har kreditgivaren likvärdigt ansvar som säljaren för att betala skadestånd, återbetalning eller dylikt till köparen. Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad som mottagits av köparen med anledning av krediten.

Det krävs inte att konsumenten först har framställt sitt betalningsanspråk mot säljaren, utan konsumenten kan vända sig direkt mot kreditgivaren. En förutsättning är dock att konsumenten har rätt att göra anspråket gällande mot säljaren.

ARN konstaterade att konsumentens ångerrätt har ett nära samband med köpeavtalet och syftar till att tillgodose det särskilda behov av konsumentskydd som har ansetts finnas just vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Enligt ARN:s bedömning är ångerrätten en rättighet som kan läggas till grund för invändningar och anspråk enligt 29 § konsumentkreditlagen. Om konsumenten vid kreditköp har ångrat köpet av en vara bör konsumenten alltså kunna välja att vända sig till kreditgivaren för att få återbetalning, förutsatt att konsumenten har rätt att få återbetalning från säljaren. I detta ligger att konsumenten ska ha utövat sin ångerrätt i förhållande till säljaren i enlighet med vad som gäller enligt distansavtalslagen.

Nämnden tog därefter ställning till om K med stöd av 29 § konsumentkreditlagen skulle ha rätt att framställa invändningar mot kreditgivaren på grund av köpet.

K hade gett in ett kvitto som visade att hon lämnat in ett paket till ett postombud för att skickas till den adress säljaren uppgett. Säljaren var därmed skyldig att betala tillbaka det belopp som K betalat för klänningarna. Att säljaren inte mottagit varorna ändrade inte den bedömningen. Enligt 29 § konsumentkreditlagen svarar kreditgivaren solidariskt med säljaren för skyldigheten att återbetala det belopp som K betalat för klänningarna.

ARN rekommenderade därför att kreditgivaren skulle återbetala det begärda beloppet till K.

ARN 2006-2746 - Rätt att kvitta mot klar och förfallen fordran i dödsbo.

En avliden person hade ett belopp om 5 541 kr på ett konto i banken. Banken kvittade behållningen på kontot mot en fordran som avsåg amortering på bolån. Tvisten gällde frågan om banken haft rätt att kvitta innestående bankmedel i dödsboet för betalning av lån till banken.

Allmänna Reklamationsnämnden konstaterade att för att en bank ska ha rätt att kvitta medel från ett bankkonto ska först och främst fordran vara klar och förfallen till betalning. Vid kvittning mot en konsument ska det ske med försiktighet, omdöme och med hänsyn till kontohavaren. I det aktuella fallet var dödsbodelägarna mannens tre vuxna döttrar som inte var beroende av bankmedlen för sin försörjning. Bankens fordran var klar och förfallen. Allmänna Reklamationsnämnden ansåg att kvittningen var skälig.

ARN 1993-4643 – Banken hade inte rätt att kvitta mot personskadeersättning.

Konsumenten (K) fick personskadeersättning från sitt försäkringsbolag. Ersättningen sattes in på K:s bankkonto av försäkringsbolaget. Banken, som hade en fordran på K och hennes make med anledning av en fastighetskredit, kvittade (tog ut) större delen av ersättningen från kontot och åberopade att de hade kvittningsrätt.

Allmänna reklamationsnämnden ansåg att i de fall personskadeersättning betalas ut i nära anslutning till skadetillfället kan det antas att personskadeersättningen kommer att användas för rehabilitering eller för omedelbara inkomstförluster. Nämnden ansåg därför att personskadeersättning i dessa fall är att jämställa med lönemedel, pensioner och liknande medel som i normalfallet är undantagna från en banks kvittningsrätt. Banken hade därför inte haft rätt att kvitta.

ARN 2001-5277 – Banken hade rätt att kvitta mot besparingar på konto.
Konsumenten (K) hade besparingar på sitt konto i banken. Banken å sin sida hade en klar och förfallen fordran mot K. Banken tog därför ut (kvittade) motsvarande belopp från K:s konto.
Allmänna reklamationsnämnden konstaterade att de medel som banken tagit ut, hade funnits på K:s sparkonto under drygt fem månader före det att kvittningen skedde.

I och med att kvittningen alltså hade skett mot besparingar och inte mot lönemedel eller andra medel som var avsedda för K:s nödvändiga utgifter, ansåg nämnden att kvittningen kunde anses skälig. K hade därför inte heller rätt att få tillbaka det uttagna beloppet av banken.

NJA 2012 s172 – Preskriptionsavbrott sker när kravbrev har sänts till folkbokföringsadressen oavsett om gäldenären faktiskt bor där.

En konsument menade att hans skuld var preskriberad då han inte hade nåtts av några kravbrev. Breven hade skickats till hans folkbokföringsadresser men där hade konsumenten inte varit bosatt.

Företaget hade skickat sammanlagt 27 kravbrev till konsumenten och alltid till den aktuella folkbokföringsadressen vid varje tid. Endast ett brev kom i retur.

Högsta domstolen kom fram till att man har anledning att bevaka sin post på sin folkbokföringsadress oavsett om man bor på adressen eller inte. Även om gäldenären inte har bott på adressen ska ett brev som skickats ut till folkbokföringsadressen anses ha kommit honom till handa. Företaget behöver inte bevisa att mottagaren faktiskt har läst breven. Skulden var i detta fall inte preskriberad.

NJA 2007 s157 - Preskriptionsavbrott sker när ett flertal kravbrev har sänts till gäldenärens folkbokföringsadress

Ett företag hade en fordan mot en konsument. För fordan gällde 3 års preskriptionstid.

Konsumenten menade att skulden var preskriberad då han varken hade fått några kravbrev eller påminnelser.

Företaget uppgav att man genom ett inkassobolag vid tre tillfällen hade haft telefonkontakt med konsumenten och även skickat 14 st kravbrev eller påminnelser till hans folkbokföringsadress. Inget av breven hade kommit i retur.

Högsta domstolen bedömde att när det som här är fråga om ett flertal försändelser är det osannolikt att inte åtminstone något av de 14 kravbreven skulle ha nått konsumenten. Eftersom konsumenten inte hade någon tänkbar förklaring till att samtliga aktuella kravbrev skulle ha förkommit ska preskriptionsavbrott anses ha skett. Skulden var alltså inte preskriberad.