Rättsfall och beslut

ARN 2011-6648 – Konsumenten (K) ansågs ha reklamerat för sent eftersom hon underrättade bolaget 14 månader efter det att hennes placering förfallit till betalning med förlust.

K ansåg att bolagets rådgivning till henne hade varit vårdslös. Vid rådgivningstillfället framförde hon önskemål om att hennes investeringar skulle gå att realisera snabbt och enkelt och att de dessutom skulle vara trygga och riskfria.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) konstaterade att K:s önskemål om att investeringarna snabbt skulle gå att realisera fanns nedtecknat av rådgivaren i den dokumentation som upprättades vid rådgivningstillfället.

Mot den bakgrunden och då vissa av de föreslagna placeringarna inte var av sådan karaktär att det investerade beloppet snabbt kunde omsättas till likvida medel, ansåg ARN att bolagets rådgivning hade varit vårdslös. Bolaget rekommenderades därför att betala tillbaka vad K investerat i de aktuella objekten (med avdrag för vissa utbetalningar som konsumenten redan hade fått) jämte ränta enligt räntelagen.

När det däremot gällde bolagets rådgivning avseende vissa aktiefonder ansåg ARN att K inte hade bevisat att rådgivningen varit vårdslös. Något skadestånd kunde därför inte utgå avseende de investeringarna.

ARN konstaterade vidare att en av de föreslagna investeringarna hade förfallit till betalning med förlust i februari 2010. Nämnden ansåg att K vid den tidpunkten borde ha märkt att skada uppkommit. K klagade emellertid på rådgivningen först i slutet av april 2011.

Enlig lagen om finansiell rådgivning till konsument (2003:862) ska en konsument, som vill framställa skadeståndskrav på grund av vårdslös rådgivning, underrätta det rådgivande bolaget om detta inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit.

Mot den bakgrunden ansåg ARN att K hade klagat för sent. Hon förlorade därmed rätten till skadestånd på grund av vårdslöshet i rådgivningen avseende den aktuella investeringen.

ARN 2011-6282 – Konsumenten (K) ansågs ha reklamerat inom skälig tid efter det att skadan upptäcktes.

K kontaktade bolaget i januari 2008 för att få hjälp med att placera kapital. Han förklarade för rådgivaren att han önskade en placering med låg risk. Han frågade även om placeringen gick att sälja, vilket rådgivaren svarade ja på.

I november 2010 kontaktade K rådgivaren på nytt och önskade sälja placeringen. Enligt K fick han först då information om att placeringen bestod av onoterade aktier. Rådgivaren kunde inte heller ge besked om, och i så fall när, aktierna kunde säljas.

K ansåg mot den bakgrunden att rådgivningen till honom hade varit vårdslös. Rådgivaren hade övertalat honom att göra en investering som hade betydligt högre risk och längre investeringshorisont än vad han hade önskat.

Bolaget invände bland annat att K hade reklamerat för sent. Bolaget ansåg att K redan i maj 2010 borde ha reagerat över att han inte tilldelats någon utdelning på aktieinnehavet.

Enlig lagen om finansiell rådgivning till konsument 2003:862 (rådgivningslagen) ska en konsument, som vill framställa skadeståndskrav på grund av vårdslös rådgivning, underrätta det rådgivande bolaget om det inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit.

ARN konstaterade att det är det rådgivande bolaget som ska bevisa att K reklamerat för sent. Någon bevisning från bolagets sida som visade att K - före kontakten med rådgivaren i november – hade märkt eller borde ha märkt att han drabbats av en skada, presenterades emellertid inte. ARN ansåg att vad som förekommit vid mötet i november innebar att K hade underrättat bolaget på det sätt som rådgivningslagen anger. ARN ansåg därför att K hade reklamerat inom skälig tid efter att det att han upptäckte skadan i november 2010.

ARN kom även fram till att rådgivningen hade varit vårdslös.

Nämnden ansåg att den dokumentation som rådgivaren hade upprättat vid rådgivningstillfället innehöll oklarheter. Nämnden konstaterade att det av förarbetena till rådgivningslagen framgår att om näringsidkaren försummat sin skyldighet att dokumentera rådgivningen så bör K:s påstående om vad som förekommit vid rådgivningstillfället tas som utgångspunkt vid bedömningen av eventuell vårdslöshet.

ARN konstaterade att den investering K råddes att göra inte motsvarade hans framförda önskemål om låg risk. Investeringen gick inte heller att sälja trots rådgivarens besked till K vid rådgivningstillfället om att det skulle gå. Mot den bakgrunden ansåg nämnden att bolagets rådgivning hade varit vårdslös och att K hade rätt till skadestånd.

Bolaget rekommenderades därför att betala tillbaka det belopp som K investerat (med avdrag för vissa utbetalningar som K redan hade fått) jämte ränta enligt räntelagen.

ARN 2024-08546 – Rådgivning har motsvarat önskad riskprofil i enlighet med lagens krav.

En konsument (K) kontaktade banken för att få hjälp med investeringar på sitt ISK. K och banken avtalade om att han skulle få personlig rådgivning genom en särskild tjänst. K accepterade att tillhöra kategorin ”hög risk”. De aktier han köpte efter bankens rekommendation visade sig leda till stora förluster. K begärde att banken skulle ersätta honom för förlusterna och kostnaderna till följd av vårdslös rådgivning.

Banken anförde att den aktuella tjänsten var avsedd för kunder med stort intresse, kunskap och erfarenhet av värdepappersmarknaden, där kunder fattar sina egna investeringsbeslut med stöd av en personlig mäklare.  Banken menade att tjänsten inte omfattade investeringsrådgivning och att kunden själv hade ansvaret för portföljens utformning och investeringsbeslut.

ARN konstaterade att det av den rådgivningsdokumentation som getts in framgått att den rådgivning som K fått hade motsvarat den önskade riskprofilen och att banken utfört en riskbedömning som motsvarat lagens krav. Den tjänst K hade köpt stämde överens med vad han fått och tjänstens omfattning och innehåll hade framgått tydligt av avtalet. Nämnden konstaterade att rådgivningen därför inte kunde anses ha varit vårdslös.

ARN 2002-7873 – Värdepappersbolag skadeståndsskyldigt eftersom bolaget inte genomfört försäljning av teckningsrätter.

Bolaget hade inför en nyemission skickat meddelande till konsumenten (K) om att K tilldelats visst antal teckningsrätter. K skulle aktivt svara på erbjudandet genom att skicka in en bifogad svarstalong.

Av informationen framgick också att om K underlät att svara eller önskade teckna ett mindre antal aktier skulle bolaget sälja överskjutande antal teckningsrätter för K:s räkning.

Nämnden konstaterade att bolaget inte sålt överskjutande teckningsrätter. Eftersom bolagets agerande förorsakat K ekonomisk skada, ansåg nämnden att värdepappersbolaget skulle ersätta K den skada som uppstått.

ARN 2023-26980 Banken inte skadeståndsskyldig - när banken tecknat för de rätter som uppkommit vid nyemission.

Vid nyemission i ett bolag sålde K alla sina aktier i bolaget. Eftersom teckningsrätterna var värdelösa lät K dem vara kvar i depån och besvarade aldrig något erbjudande om att teckna nya aktier. K förde fram att bankens information i normalfallet innebär att de tecknar de teckningsrätter som finns i depån. K menade att det inte rörde sig om ett normalfall eftersom teckningskursen var högre än börskursen och att K borde ha blivit informerad om det före teckning.

Banken å sin sida lyfte bland annat att K varit med om liknande förfaranden inom banken tidigare och att K väntat två veckor med att reklamera och därmed inte minimerat sin skada.

Nämnden konstaterade att banken hade agerat och hanterat teckningsrätterna i enlighet med de allmänna villkoren. Därutöver lyfte nämnden att det framkommit att K var erfaren och besatt kompetens inom det aktuella området och har därmed känt till hur processen går till. Vidare hade K inte reklamerat bankens påstått bristande hantering av hens teckningserbjudande i tid och inte begränsat sin eventuella skada, som nämnden därtill konstaterade inte hade realiserats. Mot den bakgrunden beslutade ARN att avslå K:s krav.

ARN 2023-07964. Banken skadeståndsskyldig – Villkoret för automatisk nyteckning av teckningsrätter ansågs oskäligt

Ett bolag hade inför en nyemission skickat meddelande till K om att hen tilldelats ett visst antal teckningsrätter. K svarade inte på erbjudandet i tron att banken per automatik skulle registrera en säljorder för teckningsrätterna. Banken tecknade i stället för samtliga nya aktier som K var berättigad till, varpå K blev skyldig banken pengar. Banken svarade att de skickat SMS med information om att de skulle teckna de rätter som fanns i depån om svar uteblev, och att det var i enlighet med bankens allmänna villkor.

ARN konstaterade att det framgick av bankens villkor att teckning görs vid uteblivet svar och att K fått information om det. Banken hade därför rätt att teckna aktierna i nyemissionen för de teckningsrätter som stod till K:s förfogande. Nämnden lyfte dock att prövningen också skulle omfatta om villkoren skulle jämkas eller lämnas utan avseende i relation till avtalslagen.

Nämnden konstaterade att den i andra sammanhang i sin praxis framhållit att avtalsvillkor som får en överraskande effekt för konsumenten med tydlighet måste framhållas särskilt för konsumenten - i synnerhet om villkoret kan få betydande, ekonomiska konsekvenser.

Nämnden noterade att bankens allmänna villkor för depå avviker från Svensk Värdepappersmarknads mallavtal för depåer. K hade också påstått att det bara var banken i ärendet som hade sådana villkor, vilket banken inte bestridit. Mot den bakgrunden ansåg nämnden att banken hade en skyldighet att med särskild tydlighet informera kunden om avvikelsen. Eftersom sådan information inte kommit K till handa, bedömde ARN att villkoret var oskäligt och skulle lämnas utan avseende. Nämnden beslutade därför att rekommendera banken att ersätta K för den ekonomiska skada som uppstått på grund av villkoret.

NJA 1996 s 19 - Brister i bankens kreditprövning men inte tillräckligt kvalificerade brister för jämkning

Två konsumenter (borgensmännen) gick i borgen för ett lån om 190 000 kr till sina grannar, makarna H. Borgensmännen menade att banken att inte borde ha beviljat lånet på grund av makarna Hs låga inkomster och att de inte fått tillräcklig information om att borgensförbindelserna innebar en hög risk.

En bank får bara låna ut pengar om det på goda grunder kan förväntas att låntagaren kommer att betala tillbaka lånet. Högsta domstolen gjorde bedömningen att när lånet beviljades hade makarna H osäkra framtida inkomster i sin byggfirma och paret hade även en del skulder sedan tidigare. Då finns det anledning för banken att göra en självständig och grundläggande kreditprövning. Det gjorde inte banken.

Högsta domstolen ansåg visserligen att kreditprövningen varit bristfällig men inte med så kvalificerade brister att borgensåtagandet skulle jämkas. Makarna H hade varit kunder i banken i två år och hade tidigare alltid skött sina avbetalningar på lånen. Borgensmännen hade även tidigare gått i borgen för andra lån till makarna H och då fått skriftlig information av banken om vad ett borgensåtagande innebär.

ARN 2000-1830 – Kreditföretagets kreditprövning var bristfällig

Konsumenten (K) köpte en bil på kredit av ett bilföretag. Efter en tid återsålde K bilen till bilföretaget och gjorde då en förlust på cirka 50.000 kronor.

Allmänna reklamationsnämnden konstaterade att kreditföretaget hade beviljat K krediten trots att konsumenten hade ett flertal betalningsanmärkningar, låg inkomst och att ett flertal utmätningsförsök hade gjorts.

Mot bakgrund av detta ansåg Allmänna reklamationsnämnden att kreditföretagets kreditprövning varit bristfällig och att den därpå förlustbringande affären för K var en följd av det. Nämnden beslutade därför att kreditföretaget skulle ersätta K för den uppkomna förlusten. Eftersom nämnden ansåg att även K hade bidragit till det inträffade, sänktes (jämkades) det belopp som kreditföretaget skulle betala till K till 20.000 kronor.

ARN 2000-0912 - Felaktig insättning på lönekonto. Fråga om god tro.

En konsument (K) sålde andelar i en fond för 1 500 kr och fick det utbetalt i förskott till sitt konto. Senare gjorde banken ytterligare en utbetalning på 1 500 kr som var felaktig. Det dröjde mer än 2 månader innan banken begärde återbetalning av beloppet. K menade att hon inte märkt att hon fått beloppet två gånger och att hon gjort flera uttag och insättningar under perioden. Då en betalning görs av misstag t.ex. till fel person eller med för högt belopp, är mottagaren normalt skyldig att återbetala det felaktiga beloppet. I rättspraxis har det utvecklats undantag från denna regel . Det innebär att i vissa fall kan den som mottagit en felaktig betalning utan att inse att den var felaktig och som i god tro har förbrukat beloppet då återkrav framställs, befrias från återbetalningsskyldighet.

Allmänna reklamationsnämnden konstaterade att det dröjde två månader innan banken framställde sitt återbetalningskrav och att det var ett litet belopp. Det är troligt att K under denna tid hunnit förbruka pengarna i god tro och nämnden anser därför att hon inte ska anses återbetalningsskyldig för beloppet.

NJA 1988 s312 - En betalning som skett till borgenärens postgirokonto har ansetts fullgjord den dag då den bokfördes av postgirot.

En konsument fick parkeringsböter och en faktura med uppmaning att betala till ett anvisat postgirokonto. Den 4 maj bokförde postgirot en inbetalning från konsumenten. Samma dag, den 4 maj, skickades ett kravbrev där parkeringsbolaget krävde konsumenten både på beloppet för parkeringsböterna och på inkassokostnaden. Den 7 maj fick bolaget ett besked från postgirot om att konsumenten hade betalt kontrollavgiften.

Högsta domstolen kom fram till att det finns starka skäl för att se den dagen som betalningen bokförts hos postgirot som betalningsdag. Det är bland annat lättare att bevisa att betalning skett än om man räknade betalningsdagen som den dagen då borgenären fick besked om att betalning skett.

ARN 2019-17538 – Konsumenten har inte kunnat visa att det inte kommit ut pengar från bankomaten.

En konsument (K) skulle göra uttag på 2500 kr från en bankomat. Det kom inte ut några sedlar från bankomaten, utan i stället en lapp med ett meddelande om att uttaget avbrutits. K begärde ersättning från banken på 2500 kr.

Banken motsatte sig kravet och gav in transaktionshistorik från bankomaten som underlag. Där framgick det att ingen notering om eventuellt felmeddelande eller avbruten process hade skett.

ARN kom därmed fram till att K inte hade kunnat visa att han inte fått ut några pengar ur automaten. ARN avslog K:s krav.

ARN 2011-4489 – Inte grovt oaktsamt att ha sin väska hängande på stolen på restaurang.

En konsument (K) har haft sitt kontokort i en plånbok i en väska som hon hade med sig på restaurang. Hon hängde väskan över stolen som hon satt på och märkte inte när plånboken stals. När hon skulle betala för middagen upptäckte hon att kortet var borta.

Om obehöriga uttag har kunnat göras på grund av att kontohavaren har varit grovt oaktsam ansvarar kontohavaren för beloppet, dock max 12 000 kr. Vid bedömningen av om en kontohavare varit grovt oaktsam görs en samlad bedömning utifrån den miljö och situation som kontohavaren ha befunnit sig i. ARN ansåg att det inte kan anses vara grovt oaktsamt att på en restaurang eller motsvarande förvara ett bankkort i en handväska eller kavaj som kontohavaren har intill sig. ARN rekommenderar att banken ersätter K för de obehöriga transaktioner som skett med kortet.

ARN 2024-08461 – Att förvara kort och telefon i sin bostad är inte grovt oaktsamt.

När konsumenten (K) tillfälligt befann sig i tvättstugan hade hennes son försökt köpa en tröja från en hemsida där han knappat in kortuppgifter och sedan verifierat köpet genom en kod som skickats till K:s mobil. På så sätt hade en bedragare fått tillgång till K:s kortuppgifter och kopplat kortet till Apple Pay på en mobil i utlandet och sedan genomfört transaktioner.

Nämnden kom fram till att K varken avsiktligt eller oavsiktligt lämnat över sina personliga behörighetsfunktioner till någon obehörig. Redan av detta skäl kunde K inte anses ha varit särskilt klandervärd. Enligt nämnden kunde det inte heller anses avvika från normal aktsamhet att förvara kort och telefon i det egna hemmet på det sätt som K hade gjort. Transaktionen hade inte gjorts med hennes personliga kortkod, och ingenting i utredningen visade att hon underlåtit att skydda koder eller andra personliga behörighetsfunktioner på det sätt som krävs enligt betaltjänstlagen eller avtalet med banken.

Nämnden kom därmed fram till att K inte varit grovt oaktsam och banken skulle ersätta henne för hela den förlust som de obehöriga transaktionerna medfört.   

ARN 2021-16194 – Att klicka på en länk i ett sms som ser ut att komma från banken är inte grovt oaktsamt.

En konsument (K) fick ett sms som såg ut att komma från banken. I sms:et fanns en länk där det stod att K skulle uppdatera sitt BankID. När K klickade på länken lurades hon att knappa in svarskoder från sin säkerhetsdosa på en hemsida. Koderna användes för att ladda ner ett nytt mobilt BankID som sedan användes för att göra transaktioner från hennes konto.  

ARN kom fram till att transaktionerna hade skett utan K:s samtycke, och att det därmed rörde sig om obehöriga transaktioner. Nämnden kom dock också fram till att K inte hade skyddat sina personliga behörighetsfunktioner, och att det var därför transaktionerna kunde genomföras.

I frågan om K:s aktsamhet gjorde ARN bedömningen att K hade knappat in koder på en hemsida som hon dirigerats till genom att ha klickat på en länk i ett sms som såg ut att komma från banken. Varken sms:et eller hemsidan var utformade på ett sätt som borde ha fått henne att misstänka att länken kom från någon annan än banken. ARN kom därmed fram till att även om K inte hade skyddat sina personliga behörighetsfunktioner så var agerandet inte grovt oaktsamt. K blev därmed ansvarig för den obehöriga transaktionen upp till ett belopp om 400 kr.

ARN 2011-0349 - Grovt oaktsamt att lämna kortet i låst bil.

Konsumenten (K) hade lämnat bankkortet dolt i sin låsta bil när han var på badhuset. När han kom tillbaka hade någon gjort inbrott i bilen och tagit kortet.

Av det aktuella kontoavtalet framgår att kortet är en värdehandling och ska förvaras och hanteras så att ingen annan ges tillfälle att använda det. Bland annat får kortet inte lämnas obevakat på hotellrum, i fordon, väska, jackficka eller liknade som inte är under uppsikt. ARN konstaterade att en låst bil är en typisk miljö med förhöjd stöldrisk. Att trots det lämna kvar kortet obevakat under flera timmar måste därför anses vara grovt oaktsamt. K är därför betalningsansvarig för de obehöriga transaktionerna.

ARN 2011-4002 – Grovt oaktsamt att ha kortet i väskan på bagagehyllan i bussen när man sover

En konsument (K) reste på en långresa med buss utomlands. Under resan förvarades kortet i en ryggsäck på bagagehyllan. Under delar av resan var bussen nedsläckt och K sov. På morgonen upptäcktes stölden av kortet.

Om obehöriga uttag har kunnat göras på grund av att kontohavaren har varit grovt oaktsam ansvarar kontohavaren för beloppet. Om kontohavaren är konsument ansvarar han för max 12 000 kr. Vid bedömningen av om en kontohavare varit grovt oaktsam görs en samlad bedömning utifrån den miljö och situation som kontohavaren har befunnit sig i. På offentliga platser krävs det i princip att kontohavaren har kontinuerlig uppsikt över kortet. ARN gjorde bedömningen att K genom att förvara kortet i väskan på bagagehyllan och genom att sova vissa tider, inte haft kontroll över kortet som han både enligt lag och villkor är skyldig att ha. ARN menade att han genom grov oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter och att banken därför inte ska ersätta K för de obehöriga uttagen.