Rättsfall och beslut

Bakgrund
Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har under 2024 prövat tre ärenden om bankers rätt att säga upp betalkonton med hänvisning till penningtvättsregelverket. I samtliga fall gjorde nämnden samma rättsliga bedömning av bankens skyldighet att ha tillräcklig kundkännedom, men resultaten blev olika beroende på omständigheterna i varje fall.

ARN konstaterade att eftersom banken är skyldig att vidta åtgärder för att uppnå tillräcklig kundkännedom bör de frågor banken ställer vara preciserade och formulerade så att konsumenten får klart för sig hur utförliga redogörelser som krävs och vilka underlag banken behöver. Banken ansvarar även för att följa upp med kompletterande frågor och anvisningar om den anser att konsumenten inte lämnar tillräckliga svar.

Det är först när banken inte ens genom sådana åtgärder har förutsättningar att i rimlig utsträckning upptäcka och förhindra misstänkta transaktioner, som penningtvättsregelverket hindrar banken från att upprätthålla affärsförbindelsen. Det är banken som har bevisbördan för att det föreligger omständigheter som kan vara grund för uppsägning.

ARN 2024-24944 – Det fanns särskilda skäl att säga upp kontot

En konsument (K) hade gjort överföringar till utlandet på omkring 10 000 kronor i månaden och tagit hjälp av sin syster för att kringgå bankens överföringsgränser. Samma dag som den första överföringen togs också ett lån på 350 000 kronor. K uppgav att pengarna användes till familjen och ett husprojekt.

ARN konstaterade att bankens frågor ska vara så precisa att konsumenten förstår vilka uppgifter som behövs, men att banken i det här fallet hade försökt inhämta tillräcklig information. Eftersom förklaringarna från K var allmänt hållna och underlagen bristfälliga, ansåg nämnden att banken inte kunde uppnå tillräcklig kundkännedom. Banken hade därför särskilda skäl att säga upp kontot.

ARN 2024-22797 – Det fanns inte särskilda skäl att säga upp kontot

K hade tagit emot flera Swish-betalningar på större belopp och gjort amorteringar på ett lån. Banken begärde in förklaringar och inkomstunderlag. K förklarade att transaktionerna gällde betalningar mellan honom, sambon och sambons bror och kusin, och pekade ut vilka transaktioner som hörde till respektive förklaring. K lämnade dock inte in det begärda inkomstunderlaget.

ARN konstaterade att K lämnat rimliga och tydliga förklaringar, medan banken inte vidtagit några ytterligare åtgärder för att fördjupa kundkännedomen. Utredningen visade inte att banken hade försökt inhämta mer information på annat sätt. ARN ansåg därför att det inte var visat att banken saknat eller inte kunnat skaffa sig tillräcklig kundkännedom. Banken rekommenderades att återställa kontot.

ARN 2024-14210 – Det fanns inte särskilda skäl att säga upp kontot

K hade tagit emot ett stort antal Swish-betalningar, huvudsakligen från dotterns konto, och gjort transaktioner kopplade till nätspel. Han uppgav att Swish-betalningarna gällde försäljning av begagnade kläder och att speltransaktionerna gällde tidigare nätspel som han slutat med. Banken hade inte ställt några kompletterande frågor eller begärt in underlag.

ARN konstaterade att Swish-betalningar och speltransaktioner kan användas för att dölja pengar från brottslig verksamhet, men att banken i det här fallet inte visat att den försökt fördjupa sin kundkännedom. K hade besvarat de frågor som ställts. ARN bedömde att det inte var visat att banken saknade möjlighet att skaffa sig tillräcklig kundkännedom. Banken rekommenderades att återställa kontot.

ARN 2023-28076 (utökad sammansättning) – Konsumenten ska endast stå för en självrisk vid obehöriga transaktioner från flera olika kort eller konton hos samma betaltjänstleverantör om agerandet kan kopplas till ett och samma händelseförlopp.

En konsument (K) blev uppringd av någon som utgav sig för att ringa från banken. Över telefon övertalades han att göra signeringar med sitt BankID så att ett nytt BankID skapades. Bedragaren använde sedan det nya BankID för att genomföra transaktioner från två av K:s kort. K krävde ersättning från banken. Banken framförde att om det var fråga om grov oaktsamhet skulle självrisken på 12 000 kronor gälla för vart och ett av de två korten.

ARN konstaterade att i de fall då kontohavaren genom grov oaktsamhet har låtit bli att skydda sina personliga behörighetsfunktioner, är kontohavarens ansvar begränsat till högst 12 000 kr. Av lagtexten framgår att självrisken avser ”obehöriga transaktioner”, vilket nämnden konstaterade ger stöd för att endast en självrisk ska betalas av konsumenten även om det är flera transaktioner som har orsakat förlusten. Detta gäller även om det är flera personer som har utfört de obehöriga transaktionerna och om flera skyldigheter har åsidosatts eller kontohavaren har varit oaktsam i flera avseenden. En förutsättning är att oaktsamheten kan kopplas till ett och samma händelseförlopp.

ARN konstaterade också att om kontohavarens skyldigheter gäller i förhållande till olika betaltjänstleverantörer där man har olika avtalsförhållanden, kan händelserna inte i regel sägas vara kopplade till ett och samma förlopp.

I det här fallet bedömde ARN transaktionerna som obehöriga. Nämnden kom fram till att K hade agerat på ett sätt som tydligt avvek från den aktsamhet som kunde krävas av honom. Därmed hade K försummat skyldigheten att skydda sitt BankID genom grov oaktsamhet och den självrisk han skulle stå för uppgick till 12 000 kr. Oaktsamheten kunde enligt nämnden anses vara kopplat till ett och samma händelseförlopp och K:s ansvar var därmed begränsat till 12 000 kronor.

ARN 2020-21764 – Kortköp har inte godkänts säkert

En konsument (K) fick ett samtal från en person som uppgav att någon hade ansökt om ett lån i hennes namn. Strax därefter presenterade sig en annan person som påstod sig arbeta på hennes huvudbank och ville förhindra ett kortbedrägeri som banken upptäckt. K uppgav då sina kortuppgifter. Med hjälp av kortuppgifterna gjorde bedragarna ett köp med K:s kort. Köpet skulle bekräftas med en engångskod som skickades till hennes mobil. K menade att hon aldrig öppnade meddelandet och därmed inte heller lämnade ut engångskoden till bedragarna.

ARN konstaterade att utredningen i ärendet gav stöd för att K måste ha lämnat ut både kortuppgifter och engångskoden, som bedragaren därefter använde för att registrera och godkänna det reklamerade köpet. Eftersom K bestritt att hon lämnat ut sms-koden prövade ARN om sättet som kortköpet godkänts – genom användande av kortuppgifter samt engångskod via sms - uppfyller kraven på stark kundautentisering i enlighet med bestämmelserna i betaltjänstlagen.

Enligt betaltjänstlagen är kontohavaren inte ersättningsskyldig när stark kundautentisering inte har krävts i samband med att en elektronisk betalningstransaktion initierats och en obehörig transaktion ägt rum. Detta gäller under förutsättning att hen inte har agerat svikligt.

För stark kundautentisering krävs användning av två eller fler komponenter, kategoriserade som kunskap (något som bara användaren vet), innehav (något som användaren har) och unik egenskap (något som användaren är), som är fristående från varandra så att om någon kommer över en av komponenterna äventyrar det inte de andra komponenternas tillförlitlighet.

European Banking Authority (EBA) har uttalat att kortköp som utförs enbart med de tryckta uppgifter som framgår av kortet alternativt kortuppgifterna i kombination med till exempel en sms-kod inte uppfyller kraven på stark kundautentisering. Därmed konstaterade ARN att stark kundautentisering inte hade använts vid det obehöriga kortköpet. Ingenting i ärendet visade på att K hade agerat svikligt. Nämnden ansåg därför att banken, oavsett om K hade varit grovt oaktsam när hon lämnade ut sina uppgifter eller inte, ansvarade för den obehöriga transaktionen.

ARN rekommenderade att banken skulle ersätta K med hela beloppet.

ARN 2023-07964. Banken skadeståndsskyldig – Villkoret för automatisk nyteckning av teckningsrätter ansågs oskäligt.

Ett bolag hade inför en nyemission skickat meddelande till K om att hen tilldelats ett visst antal teckningsrätter. K svarade inte på erbjudandet i tron att banken per automatik skulle registrera en säljorder för teckningsrätterna. Banken tecknade i stället för samtliga nya aktier som K var berättigad till, varpå K blev skyldig banken pengar. Banken svarade att de skickat SMS med information om att de skulle teckna de rätter som fanns i depån om svar uteblev, och att det var i enlighet med bankens allmänna villkor.

ARN konstaterade att det framgick av bankens villkor att teckning görs vid uteblivet svar och att K fått information om det. Banken hade därför rätt att teckna aktierna i nyemissionen för de teckningsrätter som stod till K:s förfogande. Nämnden lyfte dock att prövningen också skulle omfatta om villkoren skulle jämkas eller lämnas utan avseende i relation till avtalslagen.

Nämnden konstaterade att den i andra sammanhang i sin praxis framhållit att avtalsvillkor som får en överraskande effekt för konsumenten med tydlighet måste framhållas särskilt för konsumenten - i synnerhet om villkoret kan få betydande, ekonomiska konsekvenser.

Nämnden noterade att bankens allmänna villkor för depå avviker från Svensk Värdepappersmarknads mallavtal för depåer. K hade också påstått att det bara var banken i ärendet som hade sådana villkor, vilket banken inte bestridit. Mot den bakgrunden ansåg nämnden att banken hade en skyldighet att med särskild tydlighet informera kunden om avvikelsen. Eftersom sådan information inte kommit K till handa, bedömde ARN att villkoret var oskäligt och skulle lämnas utan avseende. Nämnden beslutade därför att rekommendera banken att ersätta K för den ekonomiska skada som uppstått på grund av villkoret.

ARN 2023-26980 Banken inte skadeståndsskyldig - när banken tecknat för de rätter som uppkommit vid nyemission.

Vid nyemission i ett bolag sålde K alla sina aktier i bolaget. Eftersom teckningsrätterna var värdelösa lät K dem vara kvar i depån och besvarade aldrig något erbjudande om att teckna nya aktier. K förde fram att bankens information i normalfallet innebär att de tecknar de teckningsrätter som finns i depån. K menade att det inte rörde sig om ett normalfall eftersom teckningskursen var högre än börskursen och att K borde ha blivit informerad om det före teckning.

Banken å sin sida lyfte bland annat att K varit med om liknande förfaranden inom banken tidigare och att K väntat två veckor med att reklamera och därmed inte minimerat sin skada.

Nämnden konstaterade att banken hade agerat och hanterat teckningsrätterna i enlighet med de allmänna villkoren. Därutöver lyfte nämnden att det framkommit att K var erfaren och besatt kompetens inom det aktuella området och har därmed känt till hur processen går till. Vidare hade K inte reklamerat bankens påstått bristande hantering av hens teckningserbjudande i tid och inte begränsat sin eventuella skada, som nämnden därtill konstaterade inte hade realiserats. Mot den bakgrunden beslutade ARN att avslå K:s krav.

ARN 2023 – 04491 – Rätt till dröjsmålsränta vid återföring av pengar efter en obehörig transaktion.

En konsument (K) blev uppringd av en bedragare. Genom ett nyskapat BankID swishade bedragaren ut ett belopp från Ks konto utan Ks samtycke. K begärde att banken skulle betala tillbaka det obehörigt uttagna beloppet jämte ränta.

ARN bedömde att det hade varit fråga om obehöriga transaktioner och rekommenderade därför banken att ersätta K för den förlust som de obehöriga transaktionerna hade orsakat. Men ARN ansåg även att K själv hade agerat grovt oaktsamt och att det därför skulle ske ett avdrag från det beloppet med 12000 kronor enligt lagen (2010:751) om betaltjänster.

I beslutet redogjorde ARN även för en regel i lagen (2010:751) om betaltjänster, att en bank är skyldig att återställa ett konto omedelbart och senast i slutet av den bankdag som inträffar efter det att banken har fått kännedom om att en obehörig transaktion har skett. Om det finns anledning att misstänka att transaktionen är behörig, har banken däremot rätt till en skälig tid för att undersöka saken (5 a kap. 1 § första stycket betaltjänstlagen).

Av utredningen i ärendet framgick att K informerade banken om de obehöriga transaktionerna den 3 november 2022. Banken gjorde inte gällande att det fanns anledning för banken att misstänka att transaktionen var behörig, d v s att banken då skulle ha haft rätt till en skälig tid för att undersöka saken. ARN kom därför fram till, att banken borde ha återställt kontot senast den 4 november 2022 och rekommenderade med anledning av det banken att betala dröjsmålsränta från det datumet enligt 3 § första stycket räntelagen (1975:635).

ARN 2022-13993 – Om en konsument (K) har signerat en transaktion under hot om våld är transaktionen att betrakta som obehörig på grund av att K inte kan anses ha samtyckt till transaktionen.

Ett villkor för att reglerna om obehöriga transaktioner ska tillämpas är att överföringen skett utan K:s samtycke. Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har uttalat att en transaktion inte ska anses vara obehörig i fall där K själv har godkänt den och förklarat att detta gäller oavsett om K har lurats att utföra godkännandet eller har en felaktig uppfattning om vad transaktionen innebär.

ARN har vad gäller bedrägerier fäst avgörande vikt vid vem som rent faktiskt har hanterat betalningsinstrumentet i frågor gällande obehöriga transaktioner. Samtidigt framhåller nämnden att det måste beaktas att ett samtycke är en slags viljeförklaring och att det finns fall där det som K ger till känna inte rimligen kan tillräknas hans eller hennes handlande. Det finns alltså enligt ARN situationer där ett samtycke inte kan anses föreligga, även om kontohavaren rent faktiskt har godkänt transaktionen. Nämnden anser så vara fallet när godkännandet över huvud taget inte kan anses ge uttryck för ett samtycke som kan hänföras till K. I fall där K har tvingats lämna ett godkännande genom våld eller hot om våld kan godkännandet enligt ARN knappast anses utgöra ett samtycke i den mening som avses i betaltjänstlagen.

K i det aktuella fallet hade under hot om våld tvingats att godkänna en transaktion med sitt BankID. ARN menade att det inte ter sig naturligt att tillmäta ett godkännande någon samtyckesbetydelse i sådana fall då det inte kan sägas att K själv har utfört godkännandet. Nämnden ansåg därför att transaktionen var obehörig och rekommenderade banken att ersätta K med hela beloppet.

NJA 2017 s 1105 - Konsumenten kunde inte göra antagligt att lånet tagits obehörigen.

En långivare beviljade ett lån på 30 000 kr efter att ha mottagit en elektronisk låneansökan från en konsument. Långivaren betalade ut lånet till konsumentens bankkonto samma dag. Därefter fördes pengarna över till ett annat bankkonto som tillhörde konsumentens son. Då det inte kom in några betalningar för lånet sade långivaren upp lånet och krävde konsumenten på hela beloppet.

Konsumenten bestred ansvaret för lånet med hänvisning till att hon inte hade ingått låneavtalet och att någon annan hade manipulerat hennes bankkonto genom obehöriga insättningar och uttag. Långivaren anförde att lånet var undertecknat via en teknisk lösning som motsvarar en elektronisk signatur. Konsumenten själv, eller någon som disponerade hennes inloggningsuppgifter, hade identifierat sig elektroniskt genom att logga in i internetbanken med konsumentens bankdosa och en personlig kod.

Prövning av vem som använt en elektronisk underskrift

Högsta domstolen konstaterade att en elektronisk underskrift kan vara äkta på så sätt att den faktiskt har använts och att användningen har skett med relevanta säkerhetslösningar, till exempel med innehavarens personliga kod. Av detta går det dock inte att dra någon slutsats om det är innehavaren själv eller någon annan som obehörigt har använt underskriften. En sådan bedömning måste därför ske i två steg. Först måste det prövas om det är den aktuella underskriften som har använts, därefter vem som har använt den.

Långivarens ansvar

Enligt domstolen måste det ankomma på långivaren, som är den part som tillhandahåller det tekniska systemet, att säkerställa att tekniken motsvarar högt ställda säkerhetskrav. Kan långivaren visa att den tekniska lösning som har använts för att ingå ett låneavtal motsvarar skapandet av en avancerad elektronisk underskrift, och ingenting tyder på att det vid tillfället fanns tekniska problem, bör kravet på långivaren i allmänhet vara uppfyllt. I ett sådant läge bör utgångspunkten vara att den elektroniska underskriften inte är manipulerad utan att den har skapats genom identifiering med innehavarens personliga kod.

Konsumentens ansvar

När en påstådd låntagare gör gällande att han eller hon inte har ingått låneavtalet, innefattar det normalt ett påstående om en obehörig användning av de uppgifter som krävts för att skapa låntagarens elektroniska underskrift. Obehörig användning är sådan användning som sker av någon annan än innehavaren av underskriften utan att denna haft innehavarens samtycke till användningen eller annars haft rätt att använda den.

Om innehavaren av den elektroniska underskriften hävdar att någon obehörigen har använt hans eller hennes elektroniska underskrift talar flera skäl för att innehavaren måste prestera någon bevisning avseende detta. Det är innehavaren som har möjlighet att kontrollera och skydda den säkerhetslösning som ska tillämpas, exempelvis en personlig kod. Det är också innehavaren som vet om han eller hon har gett någon annan tillgång till koden, eller känna till händelser som ger anledning till misstanke om till exempel teknisk manipulation av hans eller hennes dator. Mottagaren ska också kunna utgå från att en elektronisk handling kommer från den vars elektroniska underskrift har använts vid undertecknandet eftersom den bara kan skapas av den som har tillgång till den personliga och hemliga koden.

Med hänsyn till detta bör det krävas att innehavaren av den avancerade elektroniska underskriften gör åtminstone antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen.

Domstolens bedömning av ärendet

I det ärende som prövades i domstolen stod det klart att låneavtalet hade ingåtts elektroniskt av en person som identifierade sig som konsumenten via hennes internetbank. Tekniken motsvarade kraven för en avancerad elektronisk underskrift och det fanns inget som tydde på några tekniska problem.

Konsumenten hade uppgett att bara hon själv hade tillgång till sin bankdosa och att hon inte hade röjt koden för någon. Konsumentens anmälningar till banken och till polisen om bedrägeri var dock förhållandevis vaga. Påståenden om att hon mottagit e-postmeddelanden med anledning av lånet från långivaren tillbakavisades av bolaget. Det fanns inga omständigheter som pekade på att konsumentens dator skulle ha drabbats av virus eller annan manipulation.

Lånet överfördes från konsumentens konto till hennes sons konto. Något uttryckligt påstående från konsumenten om inblandning från sonens sida hade dock inte framförts och sonen förnekade all kännedom om lånet.

Konsumenten i ärendet hade inte gjort antagligt att underskriften använts av någon obehörig

Sammantaget fann domstolen att konsumenten inte hade gjort antagligt att hennes avancerade elektroniska underskrift hade använts obehörigen av någon annan. Inga andra omständigheter hade heller anförts som kunde göra att hon ändå inte skulle anses vara låntagare.

Mot bakgrund av detta biföll domstolen långivarens krav på betalning.

ARN 2022-03987 (Utökad sammansättning)
Banken har visat att konsumenten (K) varit särskilt klandervärd när hon använde bank-id och lämnade kontouppgifter till en okänd person.

K var i kontakt med en privatperson som utgav sig för att vilja hyra ut en lägenhet till K. Personen påstod att hon behövde göra en kreditupplysning på K och lurade K att lämna ut kortuppgifter och godkänna ett antal åtgärder med sitt bank-id. Personen hade sedan gjort två köp med K:s kort.

K yrkade ersättning från banken för det belopp hon förlorade till följd av bedrägeriet. Banken motsatte sig kravet och menade att K varit grovt oaktsam och särskilt klandervärd. Som grund för det påståendet anförde banken att K brutit mot kontovillkoren när hon dels lämnat ut sina kortuppgifter, dels gett en obehörig person tillgång till hennes internetbank. Banken skrev att K:s kortnummer hade angetts på ett inköpsställe på nätet och eftersom kortuppgifter inte framgår i internetbanken menade banken att K måste ha lämnat ut kortuppgifterna. De skrev även att K signerat ansökan om ett nytt bank-id och att den obehöriga transaktionen signerats med det nya bank-id. Därmed menade banken att K måste ha använt sitt bank-id på uppmaning av bedragaren. Slutligen anförde banken att K inte befunnit sig i en pressad situation.  

ARN redogjorde för att banken har bevisbördan för att K varit grovt oaktsam eller särskilt klandervärd. ARN anförde att banken visat att K inte hade skyddat de personliga behörighetsfunktionerna och att hon varit grovt oaktsam i sitt agerande. ARN anförde även att banken visat att K skulle ses som särskilt klandervärd eftersom K måste ha förstått att det var förknippat med en påtaglig fara för obehöriga transaktioner att använda bank-id på det sätt som hade skett och att avslöja kortuppgifterna till en okänd person.

Beslut: Nämnden rekommenderade inte ändring av bankens beslut.

ARN 2009-10635 – Rådgivaren borde ha avrått från en placering eftersom placeringen inte kunde vara till rimlig nytta för konsumenten (K) med hänsyn till K:s ålder.

K, 87 år gammal vid rådgivningstillfället, ansåg att bankens rådgivning till henne hade varit vårdslös. Hon hade bland annat uppgett till rådgivaren att hon önskade ha pengar lätt tillgängliga vid sjukdom. Av de placeringar som gjordes i värdepapper, låstes en tredjedel i fem år i en kapitalförsäkring.

Banken menade att rådgivningen inte varit vårdslös. Den aktuella försäkringen var inte bunden och rådgivaren hade lämnat de råd som vid den aktuella tidpunkten ansågs passa K:s önskemål och riskbenägenhet m m. Av dokumentationen över rådgivningen framgick att K angett att hennes placeringshorisont var över 5 år men kortare än 10 år och att hennes risknivå var måttlig.

Allmänna reklamationsnämnden uttalade att när det gäller rådgivning till personer som uppnått hög ålder finns det anledning för rådgivare att iaktta särskild försiktighet med långsiktiga placeringar.

Nämnden ansåg att placeringen av ett så pass stort belopp som också utgjorde en betydande andel av K:s tillgångar, i ett relativt långsiktigt sparande där de placerade medlen inte fritt kunde disponeras, inte kunde anses ha varit till rimlig nytta för K med hänsyn till hennes ålder. Även om K själv vid rådgivningstillfället kunde ha gett intryck av att ha varit med på placeringen borde rådgivaren vara lojal mot henne, iaktta omsorg om hennes intressen och avråda henne från den ifrågavarande placeringen. Eftersom något avrådande inte skett ansåg nämnden att rådgivningen hade varit vårdslös.

Nämnden ansåg därför också att banken var skadeståndsskyldig. Utgångspunkten för nämndens bedömning av skadeståndet var att K skulle försättas i samma förmögenhetssituation som hon befann sig i före skadetillfället och som hon därefter skulle ha befunnit sig i om skadetillfället inte hade inträffat.

Nämnden ansåg därför att den ifrågavarande kapitalförsäkringen skulle annulleras och att K skulle återfå det belopp som placerats i den samt de avgifter som betalats inom ramen för försäkringen. På beloppet som skulle återbetalas var banken även skyldig att betala ränta enligt räntelagen (1975:635).

ARN 2019-06075 – Rådgivningsdokumentation saknades. Konsumentens (K) uppgifter om vad som förekommit vid rådgivningstillfället låg till grund för nämndens bedömning.

K blev kontaktad i hemmet av en försäljare. Hon blev rekommenderad att sälja sitt innehav i en kapitalförsäkring för att investera i ett s.k. hävstångscertifikat. K uppgav att hon vid rådgivningen inte fått information om att investeringen innebar en hög risk. Hon hade även fått information om att hon åtminstone skulle få tillbaka investerat belopp med avdrag för kostnader.

ARN konstaterade att enligt 4 § i lag om finansiell rådgivning till konsumenter (rådgivningslagen) ska rådgivaren dokumentera vad som förekommer vid rådgivningen och lämna dokumentationen till konsumenten. Företaget gav inte in någon rådgivningsdokumentation till ARN. Eftersom skriftligt underlag saknades utgick nämnden från de uppgifter som konsumenten lämnat.

Nämnden kom fram till att den investering som skett innebar en hög risk. Investeringen överensstämde därmed inte med den risknivå som utlovats vid rådgivningen. Nämnden kom därför fram till att den rådgivning som hade lämnats var vårdslös. 

Bolaget rekommenderades att återbetala det investerade beloppet till K.

ARN 2011-08354 – Bolagets representant lämnade vårdslös rådgivning. Nämnden ansåg inte att det endast varit fråga om marknadsföring.

Konsumenten (K) besökte ett så kallat "anknutet ombud" till en bank. Bolagets företrädare satte sig in i K:s ekonomiska situation. K berättade bland annat att hon förvarade alla sina besparingar i bostaden. Pengarna skulle vara lätt tillgängliga eftersom hon skulle hjälpa sin dotter med ett lägenhetsköp. K fick förslag på olika kapitalplaceringar av bolagets företrädare. K fick intrycket av att den placering hon gjorde var lika säker som en premieobligation men med en högre vinstchans. Hon placerade därför 201 500 kronor.

Av årsbeskedet kunde hon senare se att investeringen hade sjunkit till 76 000 kronor. K ansåg att rådgivningen till henne hade varit vårdslös bland annat eftersom hon inte hade informerats om några risker och då det investerade kapitalet utgjorde hela hennes sparkapital.

Det anknutna ombudet däremot menade att det inte hade varit fråga om någon rådgivning överhuvudtaget. Bolaget hade endast marknadsfört den aktuella investeringen. Bolaget påpekade också att K hade skrivit under handlingar som utvisade att det endast varit fråga om marknadsföring. K hade även kryssat i en blankett att hon förstod riskerna med investeringen.

Allmänna reklamationsnämnden ansåg, efter en samlad bedömning, att det var klarlagt att det handlat om finansiell rådgivning till K. Att K skrivit under handlingar där det angetts att det varit fråga om marknadsföring saknade betydelse enligt nämnden.

Allmänna reklamationsnämnden konstaterade vidare att en näringsidkare, vid finansiell rådgivning till en K, ska iaktta god rådgivningssed och med tillbörlig omsorg ta tillvara K:s intressen. Rådgivningen ska också anpassas efter K:s önskemål och behov och rådgivaren ska inte rekommendera andra lösningar än sådana som kan anses lämpliga för K.

För att det ska vara möjligt måste rådgivaren kartlägga K:s förkunskaper, ekonomiska och andra förhållanden, önskemål och syften med placeringen samt riskbenägenhet. Rådgivaren är också skyldig att avråda K från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till K:s behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter.

Rådgivaren ska även dokumentera vad som förekommit vid rådgivningen och lämna ut dokumentationen till K. Bland annat för att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningstillfället.

Nämnden konstaterade att bolaget inte upprättat någon rådgivningsdokumentation som uppfyllde kraven. Redan av den anledningen ansåg nämnden att rådgivningen hade varit vårdslös.

Därutöver hade bolaget rekommenderat K att investera i en placering med hög risk trots att det måste ha varit uppenbart för bolagets företrädare att K endast hade begränsad kunskap om och erfarenhet av finansiella produkter. Nämnden ansåg att rådgivningen även av detta skäl fick anses ha stått i strid med de krav som ställs.

Eftersom bolaget handlat vårdslöst ansåg nämnden att bolaget skulle ersätta K den skada som hon orsakats. Nämnden konstaterade att K hade kvar den aktuella placeringen, men fann att det är möjligt att en näringsidkare kan ersätta en K för vårdslös rådgivning på så sätt att näringsidkaren tar över de omtvistade finansiella instrumenten och försätter K i samma ekonomiska situation som före rådgivningen.

Nämnden beslutade därför att bolaget skulle överta den aktuella produkten samtidigt som bolaget skulle försätta K i samma ekonomiska situation som hon varit i före rådgivningen.